Fick alla djuren plats på Noas ark?

Anders Gärdeborn skriver:

Fick alla djuren få plats i Noas ark? Hur fick man plats med all mat till dem? Hur kunde rovdjuren samsas med de andra djuren i arken?

Ja, alla djur fick plats i arken. Det finns beräkningar gjorda som tyder på att djuren tog cirka en tredjedel av ytan, och att resten skulle kunna användas till foder åt djuren. Då man beräknar platsen tar man hänsyn till två faktorer som Du inte nämner i Din fråga:

1. Bibeln berättar att Gud sa till Noa att ta med sig ett par (sju par för vissa djur) av varje slags djur (se tex 1 Mos 6:19). Ett djur-SLAG är dock inte detsamma som det moderna ART-begreppet. Inom biologin förs ju arterna ihop i släkten som förs ihop i underfamiljer som förs ihop i familjer, ordningar, klasser, stammar, underriken och slutligen riken. Denna så kallade taxonomiska indelning av djuren är naturligtvis en senare konstruktion än då Gud talade med Noa. Vi kan inte veta exakt vad Gud menade med "ett (sju) par av vart slag", men sannolikt menade Han ett (sju) par av varje släkte, underfamilj, familj eller i något fall ordning. Visserligen talas det om "arter" i Bibeln ibland (ex 1 Mos 6:20), men detta kan inte vara detsamma som vad en biolog idag menar med "art". Artbegreppet var ju inte ens uppfunnet då Bibelns skrevs. Det var alltså inte sju par av 8650 arter fåglar som Noa hade med sig i arken, utan sju par av (gissningsvis) familjer fåglar, vilka naturligtvis är väsentligt färre.
2. Variationen av djur var sannolikt mycket mindre på Noas tid. Många skapelsetroende tror att Gud skapade ett antal "grundtyper" djur och växter, fullt färdiga från början (alltså inte utvecklade). Dessa grundtyper låg kanske någonstans vid släkten-familjer enligt modern klassificering. De var ganska få, typ ett hunddjur (ur vilket hundar, vargar, rävar, schakaler etc kommit) och ett (eller ev två) kattdjur (ur vilket tamkatt, lejon, tiger, puma etc kommit). Grundtyperna har alltså genomgått en variation, eller anpassning till skiftande miljöer, ur vilken dagens mångfalt av arter uppkommit. Denna process brukar kallas mikroevolution och är alltså en variation eller differentiering och inte en utveckling mot något mer och mer komplicerat (som evolutionsläran menar). Den leder till att artrikedomen har ökat i tiden, och således hade Noa sannolikt ett mindre antal djur att ta hänsyn till än han skulle haft idag.

Djuren åt sannolikt vegetarisk mat. Människan var också vegetarian från början vilket kan ses ur 1 Mos 1:29. Först efter floden fick människan rätt att äta djur (1 Mos 9:2-3). På samma sätt tror jag alla djur var växtätare före och under floden. Då de kom ut ur arken var förhållandena på jorden drastiskt förändrade. Det var kallare och mycket mindre växtlighet. Det blev tuffare för djuren att hitta vegetarisk föda och rovdjursbeteendet utvecklades.

Enligt Anders Gärdeborn finns 8650 fågelarter, och eftersom dessa är rena, tog man inte med sig ett par, utan sju par. 14 djur som ligger till grund för den mångfald av djur vi ser idag. Före den påstådda syndafloden fanns också många arter av fåglar, så 14 individer valdes ut för att återbefolka planeten med fåglar. Allt detta för 4000 år sedan.

Detta gav oss den 23 kg tunga dronten, som trots sin räddning på arken kring år 2000 f.kr. dog ut för 500 år sedan. Urfågeln måste alltså ha varit nära släkt med dronten, eftersom dronten endast har haft 3500 år på sig att evolvera, medan de fåglar som lever idag har haft 25% längre tid att utvecklas. Vissa har utvecklats till strutsar på 200 kg, som inte kan flyga, men som springer i 65 km/h, medan andra har utvecklats till 1,8 g lätta kolibrier som äter nektar.

Detta är inget annat är inget annat än en övertro på evolutionens kraft, och rimligtvis borde en kolibri sett ungefär lika dan ut för 4000 år sedan, som den gör idag. Därför borde både den och strutsen varit med, 14 individer av varje, på arken. Om man tror på denna enorma variation på så kort tid, borde inte Arken ha behövt ha några andra människoapor än Noas familj med sig, för de ligger ändå ganska nära varandra i jämförelse med fåglarna.

Ny föreläsningsserie av Anders Gärdeborn

Anders Gärdeborn har gjort sex föreläsningar om evolutionsförnekelse och skapelsetro.

Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6.

Anders Hesselbom har gjort sex svar. En sammanställning finns här.

Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6.

Anders Gärdeborn om rudimentära organ

Under rubriken "Klassiska "bevis" för evolution" (källa) skriver Anders Gärdeborn:

Man har funnit funktion hos alla människans antaget rudimentära organ.

Tanken här är att rudimentära organ är organ som tidigare haft en funktion, men efter att evolutionen haft sin gång, har dessa organ blivit överflödiga. Det Gärdeborn menar, är att om de organ man trodde var rudimentära, i själva verket har en funktion idag, har evolutionsbiologerna fel om vårt gemensamma ursprung. Organen är helt enkelt skapade i sin nuvarande form för att de behövs - de är inte en överflödig rest från vår evolutionära historia. En rudimentär funktion är vår "gåshud", alltså funktionen att få kroppshåret att resa sig, och ett rudimentärt organ är blindtarmen, som inte behövs eftersom vi inte är gräsätare.

Har Gärdeborn äntligen lyckats styrka att vi är skapade i vår nuvarande form? Nej.

Blindtarmens appendix kan bli inflammerad, och behöver då opereras bort. Kroppen fungerar precis lika bra med den som utan den. Tar man med risken för inflammation och konsekvenserna av att inte få den bortopererad i beräkningen, så klarar vi oss faktiskt bättre utan blindtarmens appendix, än med densamma.

Rent hypotetiskt kan ett organ vara till nytta för kroppen, trots att organet tappat sin primära funktion, men detta gäller inte blindtarmen. Enligt docent Lars Johan Erkell kan dock blindtarmen utgöra en reservdel som en kirurg kan använda för att återställa ett skadat organ.

Anders Gärdeborn om likheter mellan arter

Under rubriken "Klassiska "bevis" för evolution" (källa) skriver Anders Gärdeborn:

Likheter mellan extremiteterna hos olika ryggradsdjur har visat sig ha olika ritning (gener) vilket utesluter förklaringen gemensamt ursprung.

Lars Johan Erkell, docent i zoofysiologi, skriver om exakt detta på sin blogg, och som av en händelse handlar även det om Anders Gärdeborn.

En ingenjör använder samma konstruktion i olika situationer därför att det är enkelt och bekvämt. Han vet att konstruktionen är tillräckligt bra och flexibel för att kunna anpassas till olika ändamål. Förmodligen kunde han fått bättre resultat om han gjort unika konstruktioner som var optimerade för varje tillämpning, men det innebär mycket mera arbete. Den Konstruktör som Anders Gärdeborn säkert tänker på [i sin bok Intelligent Skapelsetro] har dock inga som helst begränsningar och skulle lätt kunna åstadkomma unika, perfekta konstruktioner, hur många som helst. Varför har han inte gjort det? Varför nöjde han sig med att plocka och fixa med de bitar som fanns till hands? Eftersom vi inte vet något om Konstruktören kan vi inte få något svar på frågan. Evolutionsprocessen kan däremot inte åstadkomma unika, perfekta konstruktioner – den måste utgå från delar som finns till hands, och bekräftas alltså av det vi ser. Och det gäller inte bara själva strukturerna, utan också de gener som styr strukturernas utveckling.

Enligt evolutionsteorin skulle alltså framgångsrika lösningar premieras även om liknande lösningar används förr - helt enkelt oberoende av om de används förr. Att en funktion utvecklas och förs vidare till framtida utvecklingar är något som bekräftats av genetiken, och att liknande lösningar utvecklas oberoende av varandra har också bekräftas. Det är alltså inte här evolutionsteorin har sina påstådda problem. Rational Wiki har en artikel som föreslår saker som verkligen skulle vara problem för evolutionsteorin. T.ex. har teorin investerat mycket i att miljö tvingar fram förändringar i arterna som lever i miljön. Att påvisa att detta inte händer, skulle vara en stor framgång för kreationismen.

Anders Gärdeborn om Piltdownmänniskan

Under rubriken "Klassiska "bevis" för evolution" (källa) skriver Anders Gärdeborn:

Piltdownmänniskan, som skulle visa människans härstamning, var ett regelrätt bedrägeri.

Istället för att svara på detta, lämnar jag ordet till Emil Karlsson som skriver om detta på Evolutionsteori.se:

Pildownmannen är kanske den mest berömda bluffen inom arkeologi genom tiderna och lades fram av en liten grupp brittiska biologer år 1912 som hävdade att de hade hittat det i södra England49. Detta "fossil" var dock relativt oviktigt och kom snabbt i konflikt med de fossil av Australopithecus africanus som hittades i Afrika, och den ökande kunskapen kring biogeografi och spridningen av tidigare hominider gjorde att Piltdownmannen föll i glömska. Hade den varit en faktiskt fossil så hade evolutionsteorin fått stora problem och kanske rent av förkastats. Hur i allsin dagar skulle ett fossil kunna hittas i England av hominider som är typiska för Afrika eller Asien? I början av femtiotalet fick man för sig att explicit demonstrera att det var en förfalskning med kemiska tester. Detta är ett exempel på vetenskapens självkorrigerande process och har givetvis ingen relevans för de massiva fossila bevismaterial vi har för människans evolution. Övergångsfossil från tidigare primater till människor inkluderar bland annat Australopithecus afarensis, Australopithecus africanus, Australopithecus ramidus, Australopithecus garhi, Australopithecus anamensis, Australopithecus robustus, Australopithecus boisei, Australopithecus aethiopicus, Homo habilis, Homo erectus, Homo georgicus, Homo floresiensis, Homo rudolfensis, Homo heidelbergensis, Homo ergaster, Homo neandertalensis och Homo sapiens. Sedan finns det massvis med genetiskt bevismaterial från endogena retrovirus, pseudogener, icke-kodande DNA och atavism.

Ska man vara snäll mot Anders Gärdeborn kan man konstatera att han är okunnig. Ska man vara rättvis, är det svårt att komma runt det faktum att inte är helt ärlig i sina redogörelser.

Anders Gärdeborn om Archaeopteryx

Under rubriken "Klassiska "bevis" för evolution" (källa) skriver Anders Gärdeborn:

Urfågeln (Archaeopteryx), som ansågs vara en mellanform mellan ödla och fågel, har visat sig vara en hundraprocentig fågel.

Archaeopteryx betraktas, med sin ärbara ålder på 150 miljoner år, av vissa biologer som den första fågeln. Detta är något som evolutionsbiologer har klassificerat fossilet till, och inte något som har "visat sig". Anders Gärdeborns okunskap om ämnet han påstår sig kunna, kan inte överdrivas, och det ger föga stöd för hans ideer om att Archaeopteryx skulle vara historielös och att den skulle ha levt inom det tidsspan som Gärdeborn tror på (ungefär 10.000 år). Detta är alltså bara ytterligare ett exempel på Gärdeborns davel.

Anders Gärdeborn om björkmätarfjärilarna

Under rubriken "Klassiska "bevis" för evolution" (källa) skriver Anders Gärdeborn:

Björkmätarfjärilarna, som sades illustrera det naturliga urvalet genom deras färgers samvariation med björkstammar, visade sig inte alls hålla till på stammarna utan var nålade dit i ett försök att visa evolution "in action".

Det som påstås i exemplet med björkmätarfjärilarna, är att vissa egenskaper har varit mer gynnsamma än andra. I fallet med fjärilarna skulle det vara större risk för en sämre kamouflerad individ att bli uppäten, vilket då skulle låta de bättre kamouflerade individerna föra sina anlag vidare. Denna minimala förändring över tid brukar kreationister acceptera under devisen "mikroevolution". För att illustrera hur förvirrad Gärdeborn verkligen är, så vill jag påpeka att han gladligen hävdar att vargar och rävar har ett gemensamt ursprung i en urhund, allt i mikroevolutionens namn (trots att varg och räv skiljer sig mer än schimpans och människa), men inte att en nattfjäril kan byta färg över generationerna. Det råder alltså inga som helst tvivel om att Anders Gärdeborn pratar mot bättre vetande.